måndag 14 februari 2022

Oavslutade projekt och vintervatten

It's awake - kreativitetslustan! Tyvärr är jag en komplicerad person, en idealist, som är expert på att påbörja projekt för att sedan aldrig slutföra dom. Jag tänkte för en sekund att det är typiskt ADHD och att jag kanske har en släng av det, men nej. Bipolaritet och ADHD är släkt och det är minst lika mycket ett symptom på den bipolära delen av mig själv skulle jag tro. Sen är jag kanske också - tyvärr - sån som person. Jag är inte en sån som blir klar. Det finns alltid något mer att göra, något mer att finslipa. Jag är en sån som snöar in mig på detaljer så pass mycket att jag ibland missar helheten. Ser inte skogen för alla träd, ni vet.

Varför vara en enkel människa när man kan vara komplicerad liksom...

Förutom att påbörja femhundraelva olika projekt för att jag tycker mig ha fått snilleblixtar så går jag mest runt och är nervös dagarna i ända. På måndag, om exakt en vecka, ska jag börja plugga på heltid för första gången på tre år (!!!). Min kropp och mitt sinne tar det verkligen som att det är på liv och död. Även om jag inte har varit kapabel att ta mig framåt i livet de senaste tre åren pga har haft fullt upp med att gå in i en vägg och sen stå och krama den, så kommer jag inte över känslan av att "ligga efter". Jag får en känsla av att jag borde befinna mig på en helt annan plats i livet just nu, att jag hade förväntat mig att livet skulle vara så mycket mer än det här vid 28 års ålder. Det är nånting som skaver i mig varje dag om jag ska vara ärlig. Det kanske är därför det också känns som att det är på liv och död, för att besvikelsen och sorgen kommer bli så stor om jag misslyckas och jag vill på något sätt skydda mig själv från det.

Jag är ologisk, jag vet. Och egentligen var det ursprungliga syftet med det här inlägget att visa en vintrig bild som jag tycker är trevlig, men det blev visst lite mer än det. Sån är jag tydligen. Full av överraskningar. Lol.

2 kommentarer:

  1. Satan vilken fin bild. Förstår din känsla av att ligga efter, kan själv känna så. Men jag tror att man kan vara nöjd med livet ändå. Och det tror jag egentligen är det viktigaste.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du! Där är jag helt med dig. Jag tror kulturen och samhället är lite så, man har lite för mycket möjligheter att jämföra sig när man bara ser halvsanningar (allt fint, perfekt) genom sociala medier :)

      Radera