torsdag 3 februari 2022

Mindre måsten - ökad stress

Det föll ner en pollett idag. Det gör det ibland även om Daniel nämnt samma sak typ tusen gånger innan. Plötsligt så trillar den ner och jag fattar. Det fascinerar mig ibland att jag funkar så samtidigt som jag tycker att jag är helt knäpp. Jag blir tilldelad samma information tusen gånger men det är som att jag inte fattar förrän jag är redo för det. Och det gäller saker som handlar om mig och om hur jag fungerar. Jag inser oftare och oftare hur mycket jag har intalat om mig själv som är helt felaktigt. Jag har intalat mig att jag inte kan, inte klarar av, inte fungerar som andra, inte är gjord för saker som andra människor klarar av. Och jag dömer mig själv stenhårt efter det. Jag vill inte ens veta hur mycket jag sörjt dom sakerna. Och jag sörjer än, som den ängsliga person jag är. Jag hatar att vara en ängslig person. Länge förnekade jag att det var sanningen också. Det är ingen egenskap som jag tycker är charmig hos mig själv, men jag har valt att bita i det sura äpplet och inse att det är bara så det är.

Det har gått tre (!) år sedan jag gick in i väggen. 31 januari 2019 vände mitt liv helt. Jag vet inte om det är vanligt att det går till så eller om jag återigen är helt knäpp, men jag kände rent fysiskt när det hände. Jag stod i hallen i min och Daniels lägenhet i Falun. Vi pratade om något och mitt i en mening kändes det som att någon slog en slägga i mitt huvud. Jag hann inte avsluta den mening jag påbörjat utan avbröt mig själv med att säga att jag fick en plötslig, extremt grov, huvudvärk och nog måste gå och lägga mig. Sedan dess har huvudvärken blivit en självklar del av mitt liv. En förjävlig men självklar del. Jag som innan nästan aldrig hade huvudvärk, än mindre behövde ta smärtstillande för det. Jag som inte hade minsta aning om vad migrän var för något, hur det är att inte klara av ljud och ljus. Det var som att jag hade drabbats av en flera månader lång migrän och det är den absolut värsta tiden i mitt liv.

Åter till polletten (hamnade i villospår som jag så ofta gör)... Jag insåg idag att jag inte alls fungerar på det sätt jag så länge intalat mig själv att jag gör. Jag har de senaste veckorna gått och varit så frustrerad över att jag är så stressad när jag för tillfället har mindre att göra än vad jag har haft på ett halvår. Varför fungerar jag så här? Vad är det för fel på mig? Varför är jag så stressad när jag har så lite att vara stressad över? Den här reaktionen är helt ologisk.
Sen kom den. Informationen Daniel försökt ge mig en miljon gånger men som aldrig har nått mig trots att jag hört den lika många. Polletten trillade ner och jag insåg att det inte var ologiskt alls. För tänker jag efter så är det alltid i dessa situationer jag mår som sämst och är som mest stressad, alltså när jag är emellan något och lever i ovisshet. Jag är mellan högskolekurser just nu och runt den tjugonde ska jag börja plugga på heltid för första gången på tre år. Jag har tid att tänka, tid att vara stressad, och då är jag också just det. Och när jag är stressad tänker jag "men gud om jag är stressad NU vad kommer jag inte vara när plugget börjar!?" Fastän plugget kanske är precis vad jag behöver. Det behöver nödvändigtvis inte vara något som förvärrar och läggs på min nuvarande stress, det kan snarare vara något symtomlindrande. Det kanske är precis vad jag behöver. Sen får framtiden utvisa om det är en lagom takt att studera eller inte.


Bild från Kvarna - tagen i april 2021.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar